bambi

Kategori: livet

STHLM

 

Älskade stad,

älskade plats

älskade minnen,

som har blivit min ångesttriangel.

Samma umgänge,

samma plats,

samma vanor,

som jag har vuxit ifrån.

 

lycklig

Jaaaaa niiiii. Försöker med all kraft fixa med kameran. Saknar faktiskt att ge mig ut och fota. Speciellt här i Mölle. Det är faktiskt ett av de finaste ställena i världen. Oavsett väder. Men jobbet tar kål på mig och försöker bara hålla mig levande. Slänger upp en bild från Australien när jag var så där CP-lycklig. Ni vet precis innan man blir ledsen igen. Jag menar alla är faktiskt mänskliga. Det är acceptabelt att lägga sig i sängen och gråta tårarna av sig. Eller sova i flera dagar som jag kan göra. Att helt enkelt inte ha lust med livet. För livet slänger ju skit på oss hela tiden. MEN det man ska komma ihåg är att le. Det är svårt och man ska ju inte behöva visa sina tänder eller kanske ens röra på läpparna. Men man ska le inombords. Trots att det är svårt. 

 

För nu kommer det cheesigaste i min lilla text - för livet är ju underbart. Tar universum och slänger skit på dig ska du lägga det i en soppåse och tända eld på skiten. Är typ egentligen bokstavlig. För det har jag gjort de senaste 8 månaderna. Har haft ett antal dippar, när jag stod där med mina sista 20 dollar och skulle ta mig till ett annat land. Kände mig ensam eller när mitt självförtroende var på botten. Det jag gjorde var att jag lätt mig själv deppa men samtidigt kämpa på. Ligg i sängen och gråt men sätt på en film så du har något att skratta åt. Sov, men sätt på musik så du kan lyssna på lite texter och somna till andra tankar. Eller så lägger du dig bara i sängen som en död fisk. Men låt det inte ta på dig för mycket. För du klarar det. Du klarar att plocka upp skiten och lägga den i en påse. Du klarar till och med att tända eld på skiten. Sen hur lång tid det tar är ju en annan fråga. Det är ju helt upp till dig. Men låt inte skiten sätta sig så du börja lukta.

 

Ursäkta min vidriga metafor men tyckte den var rätt bra. Jag är i alla fall som jag sa sådär CP-lycklig och ha varit det på sistone, eller närmare 8 månader sen jag lämnade Arlanda den 7 januari. Kanske snart kommer mitt nedfall där jag ligger i sängen som en död fisk. Men jag har märkt att så länge jag har en positiv inställning, leer inombords och gör saker jag tycker om så kan jag ta skiten lättare. Plus vad är livet om inte en berg-o-dalbana? Man lever inte om pulsen inte går upp och ner. För livet är ju underbart! Glöm inte att le inombords och se på det ljusa, trots om det innefattar att byta din livstil. För det är trots allt ditt liv du lever ingen annans.

 

Sorry för om oklar text men ville skriva av mig lite.

going home(?)

var beredd för ett emotionellt inlägg

Ni vet när man ligger hemma i sängen med handen i chipspåsen och slötittar på en bra film och helt enkelt inte vill röra på sig för man ligger så extremt skönt. Men såklart har man lovat sina kompisar att man ska på fest ikväll. En fest där alla ens kompisar kommer vara, och kanske ett haff eller två man vill träffa. Man är liksom taggad men är kanske lite mer taggad på att bara ligga kvar i sängen med sin söta hund. Lite så känner jag nu. Vill jag gå på festen eller vill jag ligga kvar i sängen. 

 

Såg i alla fall denna bild på nätet. Och den slog mig så hårt. Jag har gjort precis så här. Och jag är så extremt fucking jävla (förlåt för svordomarna) stolt över mig själv. Jag har klarat mig 7 månader på resande fot. Klarat mig själv både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Kommer hem hel och med en hållen budget. Eller har ju i och för sig två flyg kvar men ändå. Har fått se och göra så mycket.Har träffat så många fina människor bara för att jag dragit mig själv ut från min egna comfort zone. Satt och tänkte på det häromdagen. För när man reser ensam tänker man väldigt mycket och börjar analysera saker och ting. Jag började i alla fall tänka på alla de som har möjligheten och resa. Alla de som kan men kanske inte vill. Och jag förstår inte varför man inte vill. Vår jord är fylld med så UNDERBARA och FINA och helt enkelt FANTASTISKA ställen, människor och saker. Speciellt mat. Det finns så mycket ställen där ute som jag aldrig kommer få se men jag ska kämpa varje dag för det. Det finns så mycket människor där ute som inte alls vill dig illa, som faktiskt vill ditt bästa. Göra din resa till den bästa och vara där och uppleva den med dig. Totala främlingar är detta.

 

I skrivandes stund sitter jag på Bangkoks flygplats, med boarding när som helst, lyssnar på lite taggmusik och skriver både ett inlägg på bloggen och på mitt evenemang för helgens hemkomstfest. Är så himla taggad för dessa 6 dagar som kommer, men vet samtidigt inte om jag är redo att komma hem. Jag har växt, jag har blivit annorlunda. Det märker jag på mig själv redan nu. Men kom på ännu en sak när jag sitter där o tänker för mig själv. Jag ska faktiskt inte hem. Jag är hemma. Hemma är där mitt hjärta, min lycka och där jag är. Där jag trivs och mår bra. Det är hemma för mig. So jag ska faktiskt inte hem, inte riktigt.

 

365 dagar

Klockan slog strax efter 5. Med ena handen höll jag gaffeln som var i munnen och andra kollade jag flödet på instagram. I bakgrunden spelades romcom filmen Sophie nyss valt. Jag låg raklång i soffan. Trötta fötter efter pass på krukmakeriet och tänkte på fläskläppen jag skulle få om jag tappade mobilen just nu. Sophie satt vid min huvud. Skålen med smeten i knät och var upptagen med att äta upp resten av smeten.

Dolt nummer kommer upp på skärmen. "Ånej vad nu då" tänker jag. Orkade jag ta samtalet med min styvmamma. Utan att tänka mig för tryckte jag på den gröna telefonen på skärmen. Hallå svarade jag med gaffeln i munnen "Hej hur är det?" Svarade hon på andra sidan luren. Hennes röst lätt trött och tonlös. Som att hon var sjuk eller som att hon var trött på livet idag. "Det är toppen! Hänger med Sophie, har just jobbat ett pass på krukmakeriet" svarade jag. "Hur är det själv du låter lite trött" Innan jag hör något mer hör jag henne spy. Jag var lockad att lägga på och låtsas som det bröts. Orkade inte riktigt höra om någon annans problem idag.

Det hade varit en grym dag. Det var min andra vecka på krukmakeriet. Jag trivdes som handen i handsken. Sophie hade som vanligt mött upp mig efter hennes tennis. Vi hade larvat oss hela vägen hem. Försökte på att ta cykeln på moppen och hunden därbak. Det funkade inte så Sophie satt på cykeln ett tag och höll i moppen med andra handen medan jag drog på med hunden i knät. Gick såklart inte så jag drog iväg och tävlade henne hem. Tankarna vandrade iväg. Jag var så otroligt lycklig just nu. Mölle var finare än någonsin, som det alltid är på somrarna. Jag hade kommit ifrån Stockholm och alla problem och bara levde. Kände mig fri.

"Ebba, det är Xavi" hör jag någon säga på andra sidan och avbröts i tankarna. "Det har hänt en sak" fortsätter han och hans röst bröts. Som att gråten fastnade i halsen. Nästa sekund bryter han ut i tårar. Jag sätter mig upp. Hinner inte tänka eller svara. Jag var i chock. "Vad har hänt?" Hör jag mig själv säga. Inget svar bara gråt. "Xavi svara. Vad har hänt" jag ser Sophie i ögonvrån vända sig om. Släppa tag om hennes gaffel och sätter ner skålen. Det låter som att samtalet håller på att brytas in an jag hör Malcolm säga "Max är död, Ebba" jag kollar in i tvn. Tappar fattningen. "Va? Vad snackar du om?" "Han dog för en halvtimma sen."

Jag börjar gråta. Tårarna bara rinner. Jag hulkar och hulkar. Sophie pausar filmen och fråga vad har hänt. Nerifrån ropar Per frågande. Jag fortsätter och hulkar. Kan inte sluta. Sophie svarar jag vet inte Ebba bara gråter. Per och Isabelle kommer springandes upp för trappan. Kollar nyfiket på mig och försöker trösta mig. "Ebba vad har hänt" frågar Per. På andra sidan har de bytt person igen. Valentina pratar och pratar samtidigt som hon spyr. Jag förstår inget. Malcolm tar telefonen igen. Gråten i halsen förklarar han vad som hänt. Samtidigt säger jag till Per mellan mina hulkningar "Max är död. Min bror Max är död. Jag fattar ingenting." Isabelle tappar hakan och täcker för munnen med sina händer. Sophie brister ut i gråt. Flyttar sig närmare mig och håller om mig. Per verkar inte fatta.

Tiden står still. Jag känner mig ensam. Som att jag dras djupare och djupare ner i ett svart hål. Jag känner mig ensam fast det är folk i rummet och en röst som försöker kommunicera med mig i andra änden. Jag fattar ingenting. Det kan inte vara sant. Max är inte borta. Max är min bror. Han kan inte försvinna.

Ett år har gått sen jag förlora min bästa kompis. Mer än ett år har gått sen jag fick se honom sista gången. Prata med honom. Hålla om honom och se hans fina ansikte. I 365 har saknade blivit större och större. I 365 dagar har jag fortfarande inte insett vad som hänt. Allt är ju en dröm. Samtalet, minnesstunden, begravningen, blommorna, talet, urnan. Allt är en dröm. För om 1 vecka kommer han stå där på Arlanda. I sina ljusa chinos, gråa tröja och svarta jacka. Med Laikas koppel i ena handen och telefonen i andra. Han kommer stå där och ta emot mig med en bild som läggs upp på hans instagram och en stor bamsekram. Som att det bara är vi två i världen. Vi mot världen och han kommer stå där. Allt är bara en dröm.

tax return

 

 

via GIPHY

 

Hade inte ens tänkt på skatteåterbäring man får denna vecka. Trodde definitivt inte heller att lilla jag skulle få något tillbaka. Har inte så bra koll på detta. Men såg att alla lagt upp bilder om hur naja det var att få in pengar så tänkte att jag skulle kolla mitt konto. Vad tror ni jag ser? Min skatteåterbäring. Är så fruktansvärt lycklig just nu. Från att behöva snåla i Asien och komma hem till 300 kronor och slit på ett café, så har jag fått ett grymt sparkonto till mina kommande resor.

----

I haven't even thought about the tax returns that people are getting this week in Sweden. Especially me not getting anything since I have like no interest in this. But saw that everyone is checking their accounts and posting happy pics so I thought I might as well check my account. And what did I find? My tax return. So happy right now. From having to be cheap in Asia and coming home to like 50 dollars and hard work, to an awesome savings account for my new trip this fall. 

flygkaos och reseplanering

 

Livet med att vara på resande fot är riktigt härligt samtidigt som det är en riktig plåga. Närheten till stranden och allt nytt varje dag. Att få se havet varje dag, känna sanden under fötterna och aldrig ifrågasätta om solen kommer ut eller inte ingår som en bonus det med. Men har blivit så otroligt trött på att planera. Ta mig från punkt A till B.

Den senaste veckan har jag behövt ta itu med hur jag ska ta mig från västkusten till östkusten en sista gång. Detta då mitt flyg flyger från östkusten vidare och inte västkusten. Och att flyga från västkusten vidare ansågs ett vara omöjlighet men nu verkar det som en möjlighet. Det är dock försent då jag redan har bokat mitt flyg från västkusten till östkusten som fick bli en tusing dyrare. Men tur i oturen är att om jag inte hade bokat detta flyg hade jag inte haft möjligheten att få träffa mina kompisar som kommer befinna sig i Kambodja samma tid. Detta gör dock att jag måste göra om alla mina planer. Så det blir inte södra Thailand längre utan att resa i Kambodja, delvis själv. 

Vilka lyxproblem va? Ja, alla har ju problem. Tur att jag inte hade det värre. Så borde väl inte klaga.